Muntligt Krig

Muntligt krig
av
Sina Sabbagh

Det är få saker som är så viktiga för relationerna mellan kosmologins intresserade, och även för relationer i allmänhet, som konsten att samtala. När vi träffas, vare sig det är i studiecirklar, genom Internet eller på annat sätt, så kommer vi ibland in på intressanta kosmologiska eller andra slags frågor, och diskuterar dem. Det är därför en viktig del av vårt samspel med andra, och om det är någonstans som vi kan arbeta på att bli mer kärleksfulla så är det i vårt samspel med andra.

Perspektivskillnader som en gudomlig gåva

Vi är alla unika väsen och har en unik historia. På grund av detta har vi också helt unika perspektiv. Bland världsalltets oändligt många väsen, är det faktiskt ingen som har exakt samma perspektiv som jag! Detta är en underbar gåva från Gud, och en välsignelse som i de högre världarna kommer att användas av väsendena för att skapa njutning för varandra, var och en på sitt eget personliga sätt. Som en gåva ger man varandra konstnärliga skapelser av sin egen originalitet och använder sina unika egenskaper för att på olika sätt smeka varandra. Men i djurriket kan perspektivskillnaderna gå så långt att man tycker helt olika på vissa områden, och oliktänkandet kan då leda till diskussioner och även till intolerans. Hur många krig beror inte bara på olika religioners och tänkesätts oförmåga att förstå varandra och varandras perspektiv? Faktum är att all intolerans och alla krig beror på just detta att väsendena vill försvara eller rättfärdiggöra sina perspektiv för varandra och sig Själva, ibland t.o.m. genom att försöka förgöra den andra.
Krigen kan också förekomma i muntlig form där de är mer kända under namn som t.ex. debatter.

Det muntliga kriget

När man hamnar i ett muntligt krig med någon annan så har man en vapenarsenal med olika argument som man drar fram när det är läge för dem. Man använder sig också av auktoriteters uttalanden. Ibland kastar man t.ex. Jesuscitat eller Martinuscitat på varandra som soldater kastar granater. Man är i sin skyttegrav och kommer bara fram för att skjuta, resten av tiden ligger man gömd för motståndarens argument. För man är egentligen inte intresserad av att förstå den andra, utan bara av att få den andra att hålla med.
Segraren i kriget (om man nu kan tala om en sådan) är den som genom sin intelligens och skicklighet i diskussionsteknik får den andre på fall, och förloraren är den som inte har några motargument eller som med sina svar framstår som ologisk eller absurd.
Detta är i realiteten också en form av djälvulsmedvetande, att använda sin intelligens som ett medel, inte för att hitta sanningen, utan för att vinna diskussionen. Det finns t.o.m. många kurser i argumentationsteknik och retorik, där man lär ut konsten att övertyga, verbal militärträning helt enkelt! Man lär sig t.ex. att försvara sig mot eller undfly starka argument. Eller att hitta vilka som är motpartens svaga punkter, och anfalla mot dem, precis som i ett vanligt krig.

Högmod som anledning till krigen

Det som gör skillnaden mellan ett muntligt krig och ett samtal i sanningssökandets tecken, är ens egen mentala inställning. Vad är anledningen till diskussionen? Vad vill man uppnå?
Att vi blir irriterade när den andra inte håller med oss, eller om vi upprörs när diskussionen blir lång är ett tydligt tecken på att vi egentligen inte diskuterar för att hitta sanningen. Martinus säger att all form av intolerans är en reaktion mot av andra väsen skapade hinder för tillfredsställandet av ens eget själviska begär. Vad skulle man bli irriterad på om man bara hade osjälviska önskningar?
Nej, att vilja vinna en diskussion beror på en slags självdyrkan. Man vill vara mer än de andra, viljan leder till att man inbillar sig att man verkligen är det och det är detsamma som högmod. Anledningen till att ett samtal övergår i att bli ett krig beror alltså ofta på bristande ödmjukhet. Om man tror att man själv har rätt och den andre har fel så lyssnar man egentligen inte på den andra. Varför skulle man göra det? De har ju ändå fel tänker man för sig själv. Man väntar bara på att den andre ska bli färdig så att man själv kan svara.
I diskussioner där man fokuserar på vinnandet istället för sanningen märker man ibland att man efter några minuter måste fråga sig Vad är det egentligen vi diskuterar?. Att man hoppar från ämne till ämne allt efter vad som passar som svar på tal, kan alltså vara ett tecken på att man krigar.

Den sanne sanningssökaren ser Gud

Man kan alltså fråga sig om man söker sanningen. Och om man gör det, på vilket sätt gör man då det? Diskussioner blir ofta personliga kamper därför att man har inställningen har jag rätt?. Redan där har man i sin tanke gjort sig partisk för en tanke genom att beteckna den som min. Om min tanke är fel, så har jag fel, och om någon försöker säga att jag har fel så är det ett angrepp på mig. Om man istället har inställningen vad är rätt, så är man en sann sanningssökare och då spelar det ju ingen roll om det är man själv eller någon annan som har sanningen. Man är obunden och opartisk.
Den sanne sanningssökaren är alltid ödmjuk. Hon ser och uppskattar sanningen var den än dyker upp. Det spelar ingen roll om det kommer från Martinus, kosmologisk sekundärlitteratur, Bibeln, New Age-böcker, skönlitteratur, tidningsartiklar, politiska tal, eller klotter på väggen på en offentlig toalett. Att se sanningen blir ett glatt igenkännande, en smyckande ljuspunkt, och en liten hälsning från Gud, var den än uppenbarar sig.

Den sexuella akten som modell för samtalet

Martinus förklarar att all livsupplevelse är sexualitet. Att samspela med ett annat väsen, är att befrukta detta väsen med sina impulser och befruktas av detta väsens impulser. Detsamma gäller en diskussion. En diskussion kan bli en underbar sexuell akt om den sker på rätt sätt. Hur många har inte varit med om ett riktigt givande samtal där man genom varje befruktning lyfter upp samtalet till en ny nivå och inspirerar varandra till att komma fram till resultat som man aldrig hade kommit fram till helt själv? Det är i högsta grad en njutning och därmed också sexualitet.
För att det ska kunna bli så givande, måste man först och främst göra samtalet till just ett sam-tal, och inte bara ett tal. Det måste vara ett sam-spel och inte ett ensam-spel. Den högsta sexualiteten är när man både ger och får. Anledningen till att den enpoliga sexuella utlösningen är så ofattbart liten jämfört med den tvåpoliga, är just för att väsendena är överdimensionerade antingen i avsändandet eller i mottagandet av energi, p.g.a. sina poltillstånd. Men i den tvåpoliga sexuella akten är användandet av polerna i balans, vilket gör njutningen mycket större. Och där har vi också modellen för hur ett samtal kan bli ett framlyftande och bekräftande av den andras gudomliga kvalitéer istället för ett enkelriktat övertygande av någon som kanske av olika känslomässiga grunder inte alls vill bli övertygad. Ty vad är det vi gör oss skyldiga till då? Om någon gör motstånd mot att bli befruktad av våra idéer och impulser, men vi ändå kämpar för att övertyga denne, dvs. för att införa vårt eget tankesätt och befrukta dennes medvetande, ja, då har vi faktiskt utfört en mental våldtäkt. Men samtalet kan vara en underbar smeknings-akt, och är då ett foster till något som i framtiden kommer att bli en del av den sexuella akten i form av ett gemensamt utforskande av, och hyllningsmanifestation till, Gud och hans sagolika rike.
Ingen anklagelse och ingen skadeglädje
Naturligtvis är inget i denna artikel menat som en anklagelse eller kritik. Det vore ett svek mot dess själva innehåll. Och på samma sätt är det totalt ologiskt att anklaga eller glädjas när man ser andra debattera eller bli intoleranta under samtal. Ty det vore också högmodet inom oss som med lite skadeglädje självbelåtet skakar på huvudet åt de andra som primitiva och högmodiga väsen som för muntliga krig. Tvärtom kan vi istället med största tolerans försöka att själva bidra med ljuset i sådana tillfällen. Och om vi själva blir objekt för andras irritation under ett samtal, så kan vi vara säkra på att också vi i vissa diskussioner visar intolerans mot vår nästa. Då ska vi alltså inte lägga någon skuld på den andra eller försöka att ändra på denne, utan i första hand klarsynt återvända till oss själva och rannsaka våra egna känslor under olika samtal. Först när vi har tagit ut bjälken ur vårt eget öga, kan vi klarsynt och med kärlek hjälpa vår nästa med stickan i dennes öga.
Några tips för ett lyckat samtal För att få ett lyckat samtal kan det vara bra att ha några nyckelfraser eller hållpunkter att komma ihåg. T.ex. kan man prova att oftare tänka vad är det som han har rätt i, och inte bara tänka vad är det som han gör fel. Man kan också försöka fokusera på likheterna istället för olikheterna. Då kanske man åtminstone kan börja sina repliker med ett positivt och bekräftande uttalande, t.ex. jag tycker att det du sa om... var väldigt bra, men tror du inte att...osv.
Man kan vara givmild i diskussionen. Vad har man att förlora egentligen? Man kan ge den andra rätt oftare och bekräfta de riktiga delarna i hennes mening och dela hennes glädje i detta. Det är kärlek och kärleken är en njutning i sig om man inställer sig på det. Tänk vilken lycka att kunna vara orsaken till att en människa lyser upp över att hennes sanning har fått bekräftelse och uppmuntran utifrån! Det är att inte bara söka sanningen, utan också förstå den. Ty den som söker sanningen på bekostnad av kärleken hittar den inte, och han har inte heller förstått vad det är han söker. Sanningen har ett ringa egenvärde, men är det värdefullaste man kan ha när den praktiseras som kärlek. Och ett fantastiskt tillfälle att träna sig i att praktisera kärlek är just i samtalen, där man leder ett potentiellt muntligt krig mot att bli en muntlig fred eller en t.o.m. muntlig kärleksakt. Detta är en aspekt av livskonsten. Och som en liten enkel början till denna stora konst kan vi använda en nyckelfras till hjälp när vi hamnar i en diskussion där stämningen blir mer och mer tryckt och aggressiv, genom att fråga oss själva:
Vill du ha rätt eller vill du vara lycklig?